Inledning
Elnätet är en förutsättning för elektrifieringen. Det ska ansluta ny solel, batterilager, laddning, industri och nya bostäder, samtidigt som leveranssäkerheten ska bibehållas. Det kommer att kräva betydande investeringar. Den relevanta frågan är därför inte om elnätet får kosta, utan vilka kostnader kunderna rimligen ska bära och vilken avkastning som är motiverad för nätägarna.
Elnätsverksamhet är ett naturligt monopol. Kunden kan inte välja nätföretag och kan i praktiken inte avstå från tjänsten. Därför måste regleringen skydda kunden utan att urholka investeringsviljan. Energimarknadsinspektionen (Ei) sätter intäktsramar som ska täcka effektiva kostnader, avskrivningar och en rimlig avkastning på kapitalet [1,2].
Avgifterna måste gå att förklara
För kunderna är det rimligt att fråga varför nätavgiften ökar när nätet i många fall upplevs som oförändrat. Ei:s genomlysning av branschen visar både stigande avgifter och en ekonomiskt stark nätsektor. För hushåll ökade elnätsavgifterna i genomsnitt betydligt mer än konsumentprisindex under perioden 2005–2026, samtidigt som nätföretagens lönsamhet och kapitalstyrka har varit hög [1].
Det innebär inte att varje hög marginal är oskälig. Elnät är kapitalintensiva tillgångar med lång livslängd, och nätföretag behöver ekonomisk kapacitet för underhåll, kapacitetsökningar och beredskap. Men när avgiftshöjningar, höga marginaler och betydande utdelningar eller koncernbidrag sammanfaller, måste regelverket kunna visa att kundernas pengar används effektivt [1].
En intäktsram är ett tak, inte en garanti för ett visst uttag. Att ett nätbolag får ta ut en viss intäkt innebär inte att det alltid bör göra det.
Ett elnät får kosta vad ett effektivt elnät kostar
En hållbar utgångspunkt är enkel: kunden ska betala för ett effektivt, robust och framtidssäkrat elnät, inte för ineffektivitet, överkompensation eller kapital som nätägaren inte har behövt riskera.
En väl avvägd intäktsram bör därför bestå av fyra delar:
- Effektiva drift- och underhållskostnader. Nätägaren ska kunna leverera säker drift och god kvalitet, men ineffektivitet ska inte automatiskt föras vidare till kunderna.
- Avskrivningar på nödvändiga tillgångar. Investeringar ska återbetalas över tillgångarnas ekonomiska livslängd.
- Riskjusterad avkastning på kapital. Avkastningen ska räcka för att attrahera långsiktigt kapital, men spegla den faktiska risken i en reglerad monopolverksamhet.
- Incitament för kundnytta. Ersättningen bör premiera kortare anslutningstider, hög leveranskvalitet, frigjord kapacitet och smartare användning av det befintliga nätet.
Det viktiga är att regleringen belönar resultat, inte bara volymen av investeringar. Ett dyrt nät är inte per automatik ett bättre nät.
Kapitalbasen är avgörande för avgifterna
En central fråga gäller hur nätens kapitalbas värderas. Konkurrensverket har varnat för att en värdering som utgår från nuanskaffningsvärden kan bidra till avgifter som blir högre än vad faktiska kostnader motiverar. Om äldre anläggningar värderas som om de skulle byggas nya i dag kan ett stigande byggkostnadsläge driva upp den tillåtna intäkten, även om nätägarens faktiska kapitalbehov inte har ökat i motsvarande takt [3].
Samtidigt behöver denna diskussion hållas fri från falska motsättningar. Sverige behöver mer nätkapacitet. Men behovet av investeringar gör inte varje metod för värdering eller avkastning rimlig. Regleringen måste kunna skilja mellan investeringar som ökar kapaciteten eller kvaliteten, och intäktsökningar som främst är en följd av beräkningsmodellen.
Ei beslutade om intäktsramar för perioden 2024–2027 på omkring 326 miljarder kronor i 2022 års prisnivå. Det understryker hur stor betydelse metodvalen har för hushåll, företag och elektrifieringens kostnad [2].
Avkastning ska följa kapital som nätägaren faktiskt har finansierat
En särskilt viktig princip gäller anslutningsavgifter. När kunden har betalat för en anslutning bör regelverket undvika att samma kapital sedan ger löpande avkastning i nätets kapitalbas. Annars uppstår risken för dubbel ersättning: kunden betalar först anslutningen och därefter avkastning på samma investering via nätavgiften.
Frågan har lyfts i diskussionen om den framtida elnätsregleringen. Samtidigt måste förändringar utformas så att nätföretag även fortsättningsvis har starka incitament att ansluta nya kunder snabbt och effektivt [4]. Rätt väg är därför att tydligt särskilja ersättning för den faktiska anslutningskostnaden från avkastning på kapital som nätägaren själv har anskaffat och riskerat.
Investera smartare - inte bara mer
I ett mer decentraliserat elsystem räcker det inte att enbart bygga mer nät. Solel, batterier, flexibel elanvändning och lokala marknadslösningar kan i vissa fall frigöra kapacitet snabbare och billigare än traditionell nätutbyggnad. Detta är inte ett argument mot nya ledningar, stationer och transformatorer. Det är ett argument för att varje investering ska prövas mot alternativa sätt att skapa samma kund- och systemnytta.
Nätregleringen bör därför i högre grad ställa frågor som:
- Skapar investeringen faktisk kapacitet, högre leveranskvalitet eller kortare anslutningstid?
- Har nätföretaget analyserat flexibilitet, lagring och andra alternativ?
- Är kostnaden effektiv i jämförelse med liknande investeringar?
- Kan kunden se sambandet mellan högre avgift och förbättrad tjänst?
Samtalen i Energistrategipodden om elnätsreglering och nätbolagens lönsamhet visar att frågan ytterst handlar om förtroende: förtroende för att investeringar genomförs, förtroende för att de är nödvändiga och förtroende för att kunderna inte betalar mer än vad som krävs [4,5].
Vad bör gälla från 2028?
Ei arbetar med nästa regleringsperiod, 2028–2031, och avser då att ändra den grundläggande principen för hur kapitalbasen värderas. Den mest betydelsefulla förändringen är en övergång från en kapacitetsbevarande till en förmögenhetsbevarande princip [4,6].
Från kapacitetsbevarande till förmögenhetsbevarande
I dagens modell värderas befintliga nätanläggningar i huvudsak med nuanskaffningsvärden. Principen är kapacitetsbevarande: regleringen utgår från vad det skulle kosta att ersätta en befintlig kabel, station eller transformator med en likvärdig anläggning i dag. Värdet räknas upp med byggkostnadsindex. När bygg- och anläggningskostnader stiger kraftigt kan alltså kapitalbasen och den tillåtna avkastningen öka, även för redan byggda anläggningar [4].
Den föreslagna modellen bygger i stället på anskaffningsvärden och är förmögenhetsbevarande. Den tar i högre grad sikte på att bevara värdet av det kapital som faktiskt har investerats, snarare än att fortlöpande värdera hela det befintliga nätet som om det skulle återuppbyggas till dagens kostnad. Ei bedömer att denna princip bättre återspeglar nätföretagens faktiska kostnader [4].
| Fråga |
Dagens princip: kapacitetsbevarande |
Ny princip från 2028: förmögenhetsbevarande |
|---|---|---|
| Värderingsgrund | Nuanskaffningsvärde: vad en likvärdig anläggning kostar att bygga i dag | Anskaffningsvärde: utgångspunkt i investerat kapital |
| Indexkänslighet | Hög känslighet för bygg- och anläggningsindex | Mindre direkt känslighet för byggkostnadsindex; KPI blir mer relevant för kostnadsutvecklingen |
| Ekonomisk logik | Säkrar möjlighet att återanskaffa samma fysiska kapacitet | Säkrar värdet av det kapital som faktiskt har satsats |
| Risk i nuvarande debatt | Uppskrivning av äldre anläggningar kan öka kapitalbas och intäktsram | Dämpar den framtida uppskrivningen av den befintliga kapitalbasen |
Vad förändringen innebär för nätägarna
För nätägarna innebär förändringen framför allt att den automatiska värdeuppgången i den befintliga kapitalbasen begränsas. Höga byggkostnadsindex kommer inte på samma sätt att slå igenom i intäktsramen för redan existerande nät. Därmed blir den framtida intäktsutvecklingen mindre beroende av priset för att bygga ett helt nytt nät i dag och mer kopplad till företagens faktiska investeringar, kostnader och kapitalbindning [4].
Det är viktigt att skilja på en lägre utvecklingstakt och en omedelbar sänkning. Ei har beskrivit att den ingående kapitalbasen år 2028 ska motsvara den utgående kapitalbasen år 2027. Bytet är alltså inte tänkt att mekaniskt skriva ned kapitalbasen över en natt. För nätägarna betyder det att övergången i sig inte innebär ett plötsligt bortfall av intäkter, men att intäktsramar och avgifter på sikt väntas bli lägre än de annars skulle ha blivit med den gamla metoden [4].
Nätägarna behöver därför i större utsträckning visa att nya investeringar ger faktisk kund- och systemnytta: ny kapacitet, snabbare anslutningar, högre leveranskvalitet eller ökad robusthet. För bolag med stora och äldre tillgångsbaser blir den ekonomiska effekten sannolikt främst att värderingsdriven intäktstillväxt bromsas. För bolag som gör välmotiverade nyinvesteringar kvarstår möjligheten till kostnadstäckning och rimlig avkastning på nytt, effektivt kapital.
Vad förändringen innebär för kunderna
För kunderna är budskapet inte att nätavgifterna kommer att falla från 2028. Ei betonar tvärtom att avgifterna sannolikt fortsätter att stiga under lång tid, eftersom elnäten behöver byggas ut och drift- och investeringskostnader ökar. Den nya principens huvudeffekt är i stället att avgifterna och intäktsramarna på sikt ska bli lägre än de hade blivit om den nuvarande värderingsmodellen hade fortsatt [4].
Detta är en viktig skillnad i kommunikationen. Reformen är inte ett återbetalningskrav eller ett tillfälligt pristak. Den är en förändring av hur framtida avkastningsunderlag byggs upp, med ambitionen att minska risken för överkompensation samtidigt som investeringsförmågan bevaras.
Den principiella skillnaden
Den gamla principen svarar i praktiken på frågan: Vad kostar det att behålla samma fysiska nätkapacitet om nätet skulle behöva byggas om i dag? Den nya principen utgår i stället från frågan: Vilket kapital har nätföretaget faktiskt investerat och vilken ersättning krävs för att bevara dess ekonomiska värde?
Skillnaden är särskilt betydelsefull när byggkostnadsindex avviker kraftigt från den allmänna kostnadsutvecklingen. I en kapacitetsbevarande modell kan prisuppgångar på nyanläggning få stort genomslag på redan existerande tillgångar. I en förmögenhetsbevarande modell blir kopplingen mellan faktisk kapitalinsats, avskrivning och tillåten avkastning tydligare.
Ei:s företrädare betonar samtidigt att förändringen främst är en kritik av metoden – inte ett påstående om att nätföretagen har agerat otillåtet. Bolagen har tillämpat det regelverk som har gällt. Reformens syfte är att skapa en mer träffsäker reglering framåt [4].
Slutsats
Nätägarna ska kunna tjäna pengar. Utan långsiktiga och stabila villkor blir de investeringar som elektrifieringen kräver svåra att genomföra. Men avkastningen ska vara betalning för verklig kapitalbindning, verklig risk och faktisk kundnytta – inte en följd av en modell som övervärderar gamla tillgångar eller ersätter samma kapital två gånger.
Elnätet får kosta det som krävs för att vara robust, effektivt och redo för framtiden. Men varje krona måste kunna motiveras. Det är så vi kombinerar investeringskraft med rimliga avgifter och bygger förtroende för energiomställningen.
Referenser
[1] Energimarknadsinspektionen. Vinster, investeringar och koncernbidrag – så här lönsamma är elnätsföretagen. 2026.
[2] Energimarknadsinspektionen. Nu har Ei beslutat om elnätsföretagens intäktsramar för perioden 2024–2027. 2024.
[3] TT. Klar risk för omotiverat höga elnätsavgifter. Tidningen Näringslivet. 2026.
[4] Sigholm. Energistrategipodden avsnitt 362: ESP fokuserar på utredningen om effekter av regleringen av elnätsavgifter med Daniel Waluszewski, Energimarknadsinspektionen. 2026.
[5] Energistrategipodden. Avsnitt 367: Almedalen 2026 – livepodd. SoundCloud. 2026.
[6] Energimarknadsinspektionen. Ei jobbar vidare med elnätsregleringen – det här är på gång just nu. 2026.